En hemsidda upphittad!

Vi har nu funnit en hemsida som är riktad till stendalsbor MEN den verkar inte ha uppdaterats sedan våren 2007. Infomationen står nu både på denhär bloggen och på den hemsidan.

Hemsidan är: http://www.freewebs.com/stendal/index.htm

Persongalleri

Om du vill bli presenterad på denhär bloggen skickar du en bild och en presentation till syrsan@gmail.com.



Härbärget Lansen

Syskonen Milda (vänster) Ola (mitten) och Agnes (höger). Dessa tre håller grytorna kokande på härbärget Lansen samt brukar stå för en hel del upptåg i byn. Det ät till exempel de som håller i den årliga Stendalskampen som förra året även avslutades med en liten föreställning med eldslukning. Man kan även be de berätta de fantastiska sannhistorierna om när Ola hamrade fast plakat på Navles värdshus med bara tummarna eller om den gången som syskonen lyckades fånga en hett helt rövarband utan att ens lämna härbärget.

Tobit, Tillfällig borgmästare samt ständig gycklare av Stendal.

Tobit var från början en kringresande gycklare men efter en tids vistelse i Stendal drabbades han av den patriotiska andan. Tobit är känd för sina fantastiska berättelser och för sin kunskap i att snida smädande skyltar. Tobit var även vinnaren av årets Stendalskamp och bär därför titeln "Dugligast i Stendal".

Sedan ett halvår tillbaka har även Tobit varit en inofficiell borgmästare över byn. Detta kommer av att styresmannen för byn var försvunnen och budet om att den del av Artariska missjonen som befann sig i närheten av byn hade blivit dödade. Byborna kände sig vilse och utsatta utan någon att vända sig till och skapade därför ett eget styre. Den som vann stendalskampen hade ju visat sig vara dugligast i byn och var därmed värdig att vara överhuvud för byborna tills det att nästa kamp gick av stapeln. Därav blev tobit styresman och arbetar nu på att organisera byn i adeln och kyrkans frånvaro.

Sånger och dikter

Fler sånger kommer efterhand (Har du en egen dikt eller sång som du vill lägga upp här så skicka den till syrsan@gmail.com)

Navlevisan (En smädes visa om Navle)

Uti en by inte så långt härifrån,

Ligger en murken krog som drivs utav fån.

Bredvid deras cider smakar getpiss bra.

Nej ett stop från stendals värdshus DET VILL VI HA!

Ref: Slå krusen i borden,

lägg i mun de orden,

som smädar den by som vi alla avsky.

Brasved ska vi göra ave,

den ynkliga by som kallas Navle.

Navleborna är både lata och snåla.

Deras lukt kan ej ens flugorna tåla.

De är för klena för att gå och stå,

men här uti Stendal kan vi dansa som få.

Ref: Slå krusen i borden osv.

I Navle är värdshus och skithus detsamma

och otta mäns ungar har likväl samma mamma.

Värdshusets pigor är en hiskerlig syn,

till skillnad från dem i den Artariska byn.

Ref: Slå krusen i borden osv.

En örfil skulle navleborna behöva.

De skiter med munnen och tänker med röva.

En ranglig by, bebodd av stinkande as,

men stendalsbor vet hur man håller kalas.

Slå krusen i borden,

lägg i mun de orden,

som smädar den by som vi alla avsky.

Brasved ska vi göra ave den ynkliga by som kallas Navle!


Nidvisa om Holmger och hans värdshus (melodin till ”Gälen”)

Holmger han är fräck.
Hans gäster fylls av skräck
när han serverar träck
som är kommen ur hans häck.

Ref:För han är äcklig, ja han är äcklig, ja han är äcklig, ja han är äcklig!

Holmgers näsa är
till väldigt stort besvär
för han den i blöt lägger
både här och där och där.

Ref:För han är äcklig, ja han är äcklig, ja han är äcklig, ja han är äcklig!

Ja han är äcklig, ja han är äcklig, ja han är äcklig, Ja rent förskräcklig!

Vad du behöver veta för att lajva boende i Stendal, i punktform.

• Stendal tillhör landet Artaria.
• De allra flesta i stendal är troende inom religionen Ljusets väg. Denna religion påminner lite om kristendommen men ord så som gud används inte. Som vanlig bybo behöver du inte vara särskilt kunnig i religionen utan endast visa respekt för kyrkans utsända och följa de råd som de giver.
• I stendal lever man ett hårt liv och det präglar dess innevånare. Byborna är därför kända som hårdbarkade och smått buttra typer som värderar hårt arbete och en värmande eld.
• Det har uppstått en stark patriotisk anda i den lilla byn. Detta kommer delvis av att byn har råkat ut för så många överfall att endast de som verkligen värderade byn högt har haft kraft nog att stanna kvar. Delvis beror det även på den starka rivaliteten med grannbyn Navle som pågått sedan byns grundande.
• Stendal är en historieberättarby. Man samlas på värdshuset Lansen för att ta sig ett stop med något värmande och för att lyssna och berätta nyheter och äventyr och för att beklaga sig över allt elände som berör byn. Får man dessutom tillfälle att skämta lite om de nesliga Navleborna är kvällen gjord (Det uppmanas att du som spelar bybo har en berättelse på lut inför lajvet men självklart är det upp till var och en).
• Varje höst annordnas Stendalskampen där alla (både tillresta och bybor) får möjlighet att bli byns dugligaste. I spelen ingår rediga stendalsgrenar så som längdspottning och stenbyggeri.
• Varje vår anordnas en fest i vinnarens ära där man bjuder in alla man känner och har en liten fest inne i byns värdshus.
• Ordet Hoj används ofta i stendal. Det är vanligt att stendalsbor säger hoj istället för hej när de hälsar och om man ropar på någon man känner ropar man ofta Hoj! och om man får detsamma till svar vet man att man fått svar av en annan stendaling. Andra ord som används är: Ark/Arke som är ett svärord i samma stil som "fan" (Ark kommer av ordet Arkont som betyder fallet gudaväsen tex. Shar eller Loth), Abyssen är ett annat svärord som mer mosvarar "helvete" (tex åt/till Abyssen med dig= Far åt helvete) Sedan kan man ju alltid byta ut "god dag" med "Frid" (frid vare med dig) eller "god jord" (må du ha bördig jord i dina åkrar) istället för lycka till.
  

• Byn har brunnit så många gånger att det är ganska få bybor som orkat bygga upp sina hus igen. Ganska många bybor har istället blivit handelsresande och visstas endast i byn ibland och flera bybor bor i tält istället för fasta byggnader.

Den allmänna informationen för Stendalsbor

Denna information finns även på Enhörningens hemsida och är det som vi har att utgå från när vi skapar våra roller och vår by. Texten på denhär bloggen är omskriven så att den skall passa ur en stendalsbos synvinkel.

Riket Artaria

Artaria och Eleria är två ganska olika land. Artaria är ett mycket äldre land och grundar sig på en mycket längre historia än det, förhållandevis nybildade Eleria. Riket styrs med tonvikt på gamla traditioner då man i Artaria har religionen Den Sanna vägen. En gammal trosuppfattning som förespråkar en hård och disciplin livsstil för folket. Odiskutabelt är att landet är det mäktigaste riket i den kända världen och att få kan utmana dess makt. Men samtidigt har landet sedan splittringen och Drottning Amalias förvisning, lidit av ett maktvakuum där varje grupp svartsjukt bevakar sina intressen. Av gammal hävd har Artaria ofta varit expansivt och lagt under sig nya territorier. Men i de vanligaste fallen har den gamla härskarklassen fått behålla sin ställning och sia privilegier så länge de erkänner Artarias överhöghet. Detta har lett till att landet har en stor och maktfullkomlig adelsklass. Inom varje län har den regerande adelsfamiljen nästintill absolut makt. Det vanliga folket har mest setts som en resurs att bruka. Då ingen ny tronarvinge utsetts styrs Artaria idag av Högrådet som håller till i Irathia. Detta råd består av rikets viktigaste personer. Dessutom samanträder minst en gång varje år Storrådet i vilket alla adelsfamiljer har en plats. Denna församling är endast rådgivande till Högrådet men dess åsikter brukar beaktas noga. I detta har adeln sin starkaste allierade i kyrkan, Sanningens Väg. Ur Melénors skrifter formades tron Den Sanna Vägen som står för en disciplinär och hierarkisk livsstil. Denna bevakar kyrkan noggrant att alla efterföljer. I staden Arthania så håller den största delen av kyrkan till. Här utbildas prästerskapet och här finns det råd där kyrkans överstepräster beslutar om kyrkans hållning i olika frågor.Kyrkan är dock inte enbart ett stöd för adeln utan samtidigt dess största rival. De är ense om att det vanliga folket skall veta sin plats, men oense om vem som vet bäst att styra över dem…

Två utsända ur Artariska Missionen.

Viktiga platser i ARTARIA

Irathia
Huvudstad där man hittar man hittar Högrådet och Storrådet. Irathia är också centrumet för Artarias byråkrati. Irathia är en urgammal stad och det sägs att hjältepaladinen Taraxakus föddes här.

Tyra

Stad som föll under den stora svartblodsinvasionen år 1071. Idag återuppbygd.Här lever man under ständig vetskap om att ett nytt anfall någon gång kan komma, och bland folket som lever i Tyra är många ättlingar till det få överlevande, och när därför både fruktan och hat mot svartbloden Ingen stad i den kända världen har högre och mäktigare stadsmurar än det nya Tyra.

Arthania

En mindre stad i södra Artaria som sedan urminnes tider varit landets kyrkliga centrum. I kyrkorna här sägs det att de två ursprungliga heliga skrifterna Sanningarnas bok och Ljusets skrifter finns.

Stendal, grundad år 1156En ny Artarisk bosättning för att landet också vill ha sin del av guldfyndigheterna kring Navle. I Stendal finner man härbärget Lansen.

* * * * * * * * *

Här nedan följer en jättelång text med all information som även fins på stendals hemsida http://www.freewebs.com/stendal/index.htm Du behöver inte kunna allt detta för att lajva stndalsbo men infomationen måste ju endå finnas tillgänglig. Du kan alltså läsa den här eller på hemsidan.

Riket

Artaria, eller det gamla landet, som många Eleriabor kallar det, är på månget sätt en direkt motpol mot allt i Eleria. Riket styrs med tonvikt på gamla traditioner då man i Artaria har religionen Den Sanna vägen. En gammal trosuppfattning som förespråkar en hård och disciplin livsstil för folket.
Odiskutabelt är att landet är det mäktigaste riket i den kända världen och att få kan utmana dess makt. Men samtidigt har landet sedan splittringen och Drottning Amalias förvisning, lidit av ett maktvakuum där varje grupp svartsjukt bevakar sina intressen.

Av gammal hävd har Artaria ofta varit expansivt och lagt under sig nya territorier. Men i de vanligaste fallen har den gamla härskarklassen fått behålla sin ställning och sia privilegier så länge de erkänner Artarias överhöghet. Detta har lett till att landet har en stor och maktfullkomlig adelsklass. Inom varje län har den regerande adelsfamiljen nästintill absolut makt. Det vanliga folket har mest setts som en resurs att bruka. Då ingen ny tronarvinge utsetts styrs Artaria idag av Högrådet som håller till i Irathia. Detta råd består av rikets viktigaste personer. Dessutom samanträder minst en gång varje år Storrådet i vilket alla adelsfamiljer har en plats. Denna församling är endast rådgivande till Högrådet men dess åsikter brukar beaktas noga.

I detta har adeln sin starkaste allierade i kyrkan, Sanningens Väg. Ur Melénors skrifter formades tron Den Sanna Vägen som står för en disciplinär och hierarkisk livsstil. Denna bevakar kyrkan noggrant att alla efterföljer. I staden Arthania så håller den största delen av kyrkan till. Här utbildas prästerskapet och här finns det råd där kyrkans överstepräster beslutar om kyrkans hållning i olika frågor.
Kyrkan är dock inte enbart ett stöd för adeln utan samtidigt dess största rival. De är ense om att det vanliga folket skall veta sin plats, men oense om vem som vet bäst at styra över dem…

Styret i Artaria

Högrådet:
Artaria styrs av Högrådet som håller till i Irathia. Dess 12 Hertigar som också kallas Markgrevar eller Länsherrarna, de 10 patriarkerna och Överstepatriarken - Bonafatius den III utgör landets inre råd det så kallade Högrådet och fungerar även som de högsta domarna. Beslutar om landets framtid, stora ting, övergripande, geografiska förändringar, förordningar, relationer till andra länder etc. etc.

Storrådet:
De 12 hertigar utgör tillsammans med alla grevar, friherrar och baroner* Storrådet (*som äger mark, samt minst ett slott). Storrådet sköter skatteförändringarna och hertigarnas skatt till kyrkan, och den allmänna rikskassan. De föreslår även lagförändringar till riksrådet och annat.

Riksrådet:
Består utav de mäktigaste adelsmännen. Just nu är det drygt 261 personer i detta råd i landet, men långt ifrån alla dyker upp i riksrådet då många är gamla. Bland dessa 260 är 30 Överstepräster inom kyrkan. Nyligen har det dock kommit ett förslag om att man ska utöka antalet präster och sänka antalet adelsmän. Något som antagligen inte går igenom.
Dess uppgift är att rösta fram nya lagar. Inte föreslå dem. De kan enbart föreslå förändringar och då måste vändan gå tillbaka till Storrådet som beslutar om de accepterar förändringarna. Högrådet kan alltid kliva över alla beslut, men om Storrådet och Riksrådet är överens så ska det mycket till för Högrådet att gå emot.

Politik

Artaria är uppdelat i massor av delar där varje adelshus styr sitt område med näst intill absolut makt. Kyrkan, Sanningens väg, är dock rikstäckande vilket gör att de kan påverka besluten i varje område. Även om båda parter ofta är oense i frågor så samarbetar de tillräckligt för att bibehålla makten över folket. En Artarisk adel skulle aldrig förneka någon av adlig börd sina adliga rättigheter och privilegier, oavsett nationalitet.

Adeln

Det finns mängder av adelshus i Artaria med varierande storlek och makt. Dessa är oense i mångt och mycket men på en punkt står dom benhårt samman; rätten till sina privilegier.
”Per vox ex ortus” eller ”Rättigheter från födseln” är en vanligt förekommande fras i Artaria. Ett av skälen till att adelshusen är så pass många är att under forna glansdagar då riket expanderade genom erövringar. För att kunna bibehålla dom erövrade rikena erbjöds ”Pacis per obsequium” – ”Fred genom underkastelse”. Den erövrade fick då behålla sin ställning, sina privilegier och en bit mark, så länge den erkände Artarias överhöghet.

Lagar

Då varje län styrs olika är det väldigt svårt att sätta sig in i alla lagar. Hur dessa följs är ett ännu större problem. En del län förbjuder t.ex. män att bära huvudbonader medan andra kräver det. Det finns dock en gemensam lagsamling gällandes mord, stöld, rån osv. beslutad av Högrådet. Denna lagsamling, ”Vigoratus Empire Lex” eller ”Hela Rikets Lag” som den kallas i folkmun ska gälla alla invånare, oavsett stånd. Det är dock inte ovanligt att adelshusen gör försök till övertramp på denna genom att stifta egna lagar.
Varje län har en egen domare, tillsatt av ”Confuto forensis consultum - Det högsta rättsliga rådet”, som har sitt säte i Irathia. Dessa ska vara väl insatta i såväl ”Hela rikets lag” som länets egna lagar. Det är även hos det högsta rättsliga rådet som man vänder sig för att överklaga en dom. Det är dock ett ytterst fåtal av det vanliga folket som vågar detta i fruktan för adelns repressalier.

Arme

Artaria har utan tvivel den starkaste armén i den kända världen då varje adelshus håller med egna soldater och ofta många till antalet. Problemet är att dessa aldrig kan enas och samarbeta utan att det blir en massa politik och allt rinner ut i sanden. Till och med om riket blir angripet är det först när ett adelshus känner att just sitt län blir hotat som dom skickar sina soldater.

Religion

Majoriteten av invånarna i Artaria tillhör ”Verus morium - Den sanna vägen”, grundad av hjältepaladinen Taraxakus. Hans lärdomar, nedskrivna av Kung Mélenor, ligger till grund för Den sanna vägens två heliga skrifter, Sanningarnas bok ”Verus libri” och Ljusets skrifter ” Levis apices”. Till skillnad från grannlandet Eleria så är den Artariska tolkningen av dessa väldigt strikta och grundar sig mest på Sanningarnas bok och mindre på Ljusets skrifter som i högre grad bygger på diskussioner mellan Mélenor och hans läromästare Taraxakus.
Den sanna vägen predikar disciplin blandat med medmänsklighet och kärlek till kunskap.
I staden Arthania så finner man Artarias största katedral och strax utanför staden ligger ”Divinus regnum - Det gudomliga riket”, kyrkans egna marker. Här utbildas prästerskapet och här finns det råd där kyrkans patriarker beslutar om kyrkans hållning i olika frågor. Runt hela ”Det gudomliga riket” sträcker sig en hög mur som är hårt bevakad av kyrkans egna soldater. Vanligt folk vägras tillträde och det är få personer utanför kyrkan som fått satt sin fot innanför murarna.

Magi

Trots att ”Den sanna vägen” förespråkar kunskap så är all magi officiellt totalförbjuden i Artaria av kyrkan. Till en början gällde förbudet enbart utövare av illusionismens sinnesvridande konst men förbudet utökades år 634 e.T till att gälla all form av magi. I samband med det utökade förbudet skedde en häxprocess över hela riket där mången kvinna och man pekades ut och dömdes till rening via bålet. Många magiker flydde landet liksom flertalet lärda i fruktan för att gå elden till mötes.

I Samband med förbjudandet av magi upprättades en inkvisition och till deras högsäte byggdes den numera mytomspunna vita fästningen, inne i det gudomliga riket. Utifrån sett sägs det vara en magnifik byggnad och ska likna en blandning mellan en katedral och ett försvarsverk. Det är enbart inkvisitionens tjänare som tillåts inträde, samt de magiker som under åren förts dit och sedan aldrig hörts av.

Inkvisitionen arbetar enbart inom Artarias gränser men det ryktas att dom ibland rekryterar häxjägare och olika typer av prisjägare för att fånga in magiker på andra länders mark, även om magi är tillåtet i det landet. Givetvis förnekar inkvisitionen allt samarbete med dessa men mången häxjägare som ställts inför rätta i andra länder har in i det sista hävdat att han arbetat på order av inkvisitionen.

Folket

Den större delen av befolkningen i Artaria tillhör de fattiga. Då det är den sociala rangen i samhället som räknas så behandlas kvinnor och män likadant om de befinner sig i samma klass. Således hyser den vanliga invånaren i Artaria stor respekt för adeln och prästerskapet. Det skulle aldrig falla en artarier att vara ohövlig mot någon av högre rang, något som alla artarier lär sig innan de lär sig gå. Ett gott anseende från sin omgivning är viktigt.
Nästan alla artarier är troende, åtminstone utåt för att inte smutskastas av omgivningen. Likaså föraktar artariern all magi och dess utövare.

Platser och städer

Irathia
Huvudstad där man hittar man hittar Högrådet och Storrådet. Irathia är också centrumet för Artarias byråkrati. Irathia är en urgammal stad och det sägs att hjältepaladinen Taraxakus föddes här.

Tyra
Stad som föll under den stora svartblodsinvasionen år 1071. Idag återuppbygd.
Här lever man under ständig vetskap om att ett nytt anfall någon gång kan komma, och bland folket som lever i Tyra är många ättlingar till det få överlevande, och när därför både fruktan och hat mot svartbloden Ingen stad i den kända världen har högre och mäktigare stadsmurar än det nya Tyra.

Arthania
En mindre stad i södra Artaria som sedan urminnes tider varit landets kyrkliga centrum. I kyrkorna här sägs det att de två ursprungliga heliga skrifterna Sanningarnas bok och Ljusets skrifter finns. Utanför staden finner man ”Det gudomliga riket”.

Stendal, grundad år 1156
En ny Artarisk bosättning för att landet också vill ha sin del av guldfyndigheterna kring Navle. Stendal är likt byn Navle en koloni i ingenmansland, inmutat av adelshusen. I Stendal finner man härbärget Lansen som, efter att dess tidigare ägare Angus återvänt hem, styrs av Frost.

Korps Lönnkrog (ligger visserligen utanför Artaria, men det finns en del ni bör känna till om den platsen)
I skogarna utanför Navle har den mytiske figuren Korp en lönnkrog. Detta är samlingsplats för elakingar och banditer, dit går man inte frivilligt såvida man inte har onda planer. I Lönnkrogen hittar man dessutom alla sorters mystiska figurer som ju varje laglydig människa vet att man borde undvika. Därför är detta är inte en omtyckt plats bland Navles och Stendals byfolk och man ser inte med blida ögon på den som besökt den hålan!

Uppbyggandet av stendal

Elina tittade sig hela tiden vaksamt omkring medan hon och hennes halva tropp marscherade fram på den vårleriga landsvägen. Hon upptäckte att hon höll krampaktigt kring sitt svärd och tvingade sig själv att slappna av. De var nära sitt mål nu men både hon och hennes soldater var väl medvetna om att faror lurade omkring dem. Man var långt ifrån hemlandets kära jord och ingen hjälp skulle finnas att få om det gick illa. Hon fnös föraktfullt åt den pessimistiska realism som fått hennes överordnade att endast skicka en halv tropp soldater. På ett så här riskfyllt uppdrag ville man inte förlora för stora resurser. Medan hon fortsatte att klafsa fram i lervällingen tittade hon bakåt längs ledet efter henne. Där kom vagnar med timmer och tält. Proviant och handelsvaror, och så civilister förståss.

I Artaria hade adelsrådet och kyrkan i en ovanlig uppvisning av enighet slagit fast att hotet av Amelia Kronhjärtas framstöt söderut måste bemötas. Att den landsförvisade hade lagt under sig den guldfyndiga handelsorten Navle, kunde bara ses som ett steg på vägen av henne att återvända till Artaria. Ett militärt ingripande var inte att tänka på och därför svarade man med samma mynt som Amalias kupp ursprungligen gällt. Man skulle skapa en egen handelsstation i Navles närhet. Så hade tankarna på Stendal fötts och med det även det olycksaliga uppdrag som skickat ut Elina så långt från hem och härd. Till sin förvåning upptäckte Elina att hennes spejare återvänt medan hon gick försjunken i tankar. - Vi är framme, ropade han. Platsen ligger precis runt kröken!

Elina hade samlat sin halva tropp omkring sig och de stod alla stramt uppställda medan den vita Artariska fanan med de gyllene lansarna och boken hissades för första gången på denna plats. Med hög och klar stämma förkunnade hon för de församlade att denna plats härmed och förevigt var annekterad i Artarias och den Sanna Vägens namn. Den högtidliga stämningen bröts av en än mer välkommen och länge efterlängtad händelse när Angus, rådets representant och värden på det blivande härbärget, rullade ned en stor tunna från sin vagn. Alla samlades kring honom när han med ett slag med sin yxa slog in locket på tunnan och alla soldaterna trängdes kring den för att fylla sina hjälmar med mustig äppelcider från Yfnans stränder. Alla höjde man sina skålar för fosterlandet, rådet och läran. Man drack för den nya handelsplatsen Stendal. Men kanske mest av allt, tänkte Elina för sig själv, så drack man för att snart bli avlösta.

Religion

Allmänt känt

I begynnelsen svävade Aeterna i tomrummet och fyllde det med sitt ljus. Aeterna skapade där jorden som vi känner den och gjorde världen till ett hem för alla varelser. De främsta varelserna gjorde Aeterna till sin egen avbild och kallade dem för människor. Genom andra, lägre, gudaväsens ingripande förändrades somliga människor och nya raser uppstod. Alla naturkrafter och allt liv kommer dock ursprungligen från Aeterna, då endast Aeterna som är ljuset besitter skapande kraft. Andra väsen som kallar sig gudar kan bara modifiera och förändra det som Aeterna har skapat. Med sina kära profeter som redskap uppenbarade Aeterna sin lära för världen i syfte att rätta till allt det som gått fel bland de intelligenta raserna sedan de skapats. Om de bara följer läran som han kallade för ”ljusets väg” så kommer de att leva ett bättre och mer givande liv än tidigare. Den som litar på Aeterna eller som guden kallas i gemena mans mun ”den ljusa guden” och bekänner sig till dennes lära lovas beskydd och möjlighet till frälsning.

För ett par hundra år sedan kom den stora schismen inom den ljusa vägens kyrka. Det gällde huruvida man skulle dyrka guden ortodoxt och ta Aeternas ord som lag eller om man skulle vara med öppen och god mot de ”felande” varelserna. Så kom det sig att den sanna vägen kom och den blev mycket mer hård och ortodox (mer om det nedan). ”Skriften” kallas den heliga skriften vanligtvis men också den heliga skriften. Bibeln används aldrig som ord. Deus används inte heller utan det är Aeterna som sägs. Om man vill tala HögArtariska på lajven så byt ut Deus mot Aeterna.

Vanliga människor har ingen stor inblick i religionen då den är till för prästerna att tolka och förstå bäst. Sanna präster får inte skaffa sig en fru, de lyder också under väldigt hårda regler i likhet med vår tids ortodoxa präster. Det finns även gott om helgon i denna tro.
Det vore fel att säga att man som sann präst icke dyrkar den ljusa vägen! Det finns en väg och det är den ljusa vägen. Sen finns det två olika sett (främst) att bygga kyrka och samhälle på. De två grenarna skiljer sig i att de som bekänner sig till enbart den ljusa vägen är mycket mer öppna mot vanliga människor och menar att Aeterna eller gud finns tillgänglig för alla och är en person. Inom Den sanna vägen är den högste (Aeterna) något ouppnåeligt

Säte och Tempelriddare

Den Sanna Vägen har sitt säte i staden Arthania, och kyrkan är den högst styrande makten i staden. I Arthania ligger Sanningens katedral som av är den största katedralen i Artaria och anses också vara den vackraste. Myten säger att Den Högste genom en dröm gav Taraxakus en uppenbarelse, och när han vaknade kunde han i detalj berätta för några arkitekter hur den skulle byggas. Arbetet tog en enorm tid och krävde mängder med arbetare och resurser men resultat var över allas förväntan. Taraxakus fick aldrig se den färdigbyggd men hans kvarlevor ligger bevarade under högaltaret. Bredvid katedralen byggdes ett stort byggnadskomplex där nu Rådet sammanträder och är också bostad och arbetsplats för samtliga patriarker. Det stora huset kallas Tarem Domul, som är taget från den klippa där Taraxakus sägs ha suttit djuptförsjunken i bön i flera dagar utan att röra sig en enda gång. Tarem Domul är inte tillgängligt för vem som helst. Man måste vara överstepräst, tillhöra Rådet eller på något sätt arbeta under en överstepräst för att få tillgång till huset. Det enda undantaget är Rådets personliga livvakt som vaktar Tarem Domul dag som natt. Livvakten som kallas ”Väktarna” har svurit total trohet till religionens överhuvud, Överstepatriarken, och lovat att: ”Försvara tron och dess utövare tills Den Högste kallar mig att tjäna honom i hans rike”. Väktarna är klädda i kyrkans färger (mörkt rött/vinrött men det förekommer också andra färger ibland) och att bli inbjuden till uttagningarna för att bli en ”Väktare” ses som en stor ära och förunnas bara den yppersta eliten inom militären.
Tempelriddarordnar finns det annars gott om. Ljusets väktare, Ljusa facklan, Aeterna-riddarorden, Dies Iraeorden (vredens dags orden), Artaria tempelorden, Murarnas Tempelorden, Rikets orden, Tyria tempelorden, Eleriska tempelriddarorden (några få från Eleria som svurit sig till Den sanna läran/vägen) för att nämna de största.

Helgon

De finns ett antal helgon inom Den Sanna Vägen som är mer eller mindre kända. De tre kändaste är Emanuel, Paxarius och Neema.

Emanuel är ett av de betydligt senare helgonen, inte ens 100 år. Emanuel var överbefälhavare över Tyras försvar under tiden för den stora svartblodsinvasionen. Han var en av de stora anledningarna till att inte staden föll tidigare. Han stod själv alltid i främsta ledet med sina soldater. Han sägs ha lyst som solen när han drev bort svartbloden från murkrönet och en av de få överlevande soldaterna från Tyra har sagt att han var säker på att han hörde Taraxakus stämma och känt en gudomlig närvaro när Emanuel beordrade till motattack. Försvaret tunnades ut mer och mer för varje attack som slogs tillbaka och tillslut blev försvararna bortdrivna från murarna. Blodiga gatustrider följde vilket resulterade i att staden började brinna. Det sista man vet om Emanuel är att han hade barrikaderat sig i en kyrka med ett handfull män och alla människor som sökt skydd där. Kyrkan brann ned men Emanuels kropp återfanns aldrig. Vissa hävdar att Den Högste (Aeterna) kallade hem honom långt innan kyrkodörrarna blev inslagna och alla inuti föll offer för svartblodens sablar.
Emanuel är ett skyddshelgon för alla som kämpar mot förtryck och Artarias frihet.

Paxarius är ett betydligt tidigare helgon. Han var en köpman från Irathia som fick flera uppenbarelser. Han berättade om dem för en präst han kände som skrev ned dem. Många trodde inte på honom och hur mycket han än försökte övertala dem fortsatte de att tvivla på hans ord. Efter flera år började han själv tvivla på sina uppenbarelser och bad då till Den Högste att bevisa för honom att hans syner hade varit äkta. Nästa dag letade Paxarius upp prästen och utan att tveka en enda gång kunde han, fastän det var mitt i vintern, leda honom ut ur staden och djupt in i skogen där det växte ett äppelträd. Mitt framför deras ögon började trädet få blommor, sedan blad, och innan det visste ordet av dignade trädet med de godaste äpplen de någonsin smakat. Paxarius sjönk då ned på knä och tackade Den högste. Resten av sitt liv levde han som missionär långt från sitt hemland.

Neema är ett av få kvinnlig helgon inom Den Sanna Vägen, men en av de absolut mest kända och omtyckta. Neema levde ungefär samtidigt som Paxarius och var dotter till en bonde. Det sägas att hon var otroligt vacker och hade många friare efter sig. En av dem var en rik storbonde vars namn är okänt. När han bad om hennes hand förkunnade hon att hon skulle gå i kloster och ägna hela sitt liv åt att tjäna Den Högste (Aeterna). Men storbonden klarade inte av att höra detta. Han var förblindad av hennes skönhet och ett par veckor efter Neemas ankomst till klostret såg han till att hon blev kidnappad. Han förde henne till ett av sina gods och höll henne fången där i flera månader. Han bönade och bad henne att gifta sig med honom, han skulle göra vad som helst för att få hennes hand. Hon i sin tur försökte få honom att förstå att hon inte skulle ändra sig, och att inga jordiska gåvor någonsin kan mätas med de gudomliga. Hon förklarade att hon inte tyckte illa om honom men att hon ville ägna sitt liv åt att sprida Taraxakus läror och Den Högstes visdom.
Men det lyckades inte. Han gick från att försöka vinna hennes hjärta till att försöka muta henne med att berätta om allt hon skulle kunna få som hans hustru. Han försökte till och med skrämma henne så hon skulle lämna klostret. Han lovade att han skulle få henne dömd till döden om hon vägrade! När hon då svarade att, ”Taraxakus vakar över sina tjänare och han leder dem genom alla prövningar som sätter deras tro på prov”, blev han rasande och ett par dagar senare överlämnade han henne till inkvisitionen. Han anklagade henne för att under hela hennes frånvaro ha umgåtts med alver och offrat både djur och människor till deras avgudar. Han var en mycket välsedd och kunde lägga fram otroliga bevis och historier som verkade sanna. Förmodligen förekom mutor under rättegången som resulterades i att hon skulle brännas på bål för kätteri. När lågorna klättrade upp för bålet hörde man en kvinnoröst som gång på gång mässade:
”Spem in alium numquam habui praeter in te Taraxakus“
Först långt senare uppdagades den riktiga historien, och då gick storbonden till samma öde som han givit åt den han älskade.

Det är viktigt att veta att helgon inte ses som gudar utan mer som föredömen och människor bär oftast deras symboler för att påminnas om det dem har gjort och/eller det svårigheter de gick igenom osv.

Slutligen så har ett till helgon lagts till under sommaren och det är den tidigare Patriarken Jakob som fått den äran. Just nu helgar man Jakob extra mycket då han är ny som helgon.

Namnet ”Jakob” är återgivningen av den Arskalige namnformen ”Iákobos”, namnet på den berömde patriarken Jakob. Aposteln som bär detta namn är bror till aposteln Joram. Denne Jakob hör tillsammans med Periuz och Joram till den grupp privilegierade lärjungar som Taraxakus vid viktiga tillfällen i sitt liv vände sig till. Tillsammans med Periuz och Joram är Jakob vittne till uppväckandet av Jairos’ dotter, Taraxakus förklaring och hans dödsångest.

Jakob fick tillsammans med Periuz och Joram ta del av Taraxakus förklaring och av dennes ångestfyllda kamp. Det handlar alltså om situationer som skiljer sig mycket från varandra. I det första fallet får Jakob, tillsammans med de båda andra apostlarna, erfara härlighet. Han ser honom tala med eoner, och han ser Taraxakus som genomlyst av den gudomliga härligheten. I det andra fallet står han inför lidande och förnedring. Med egna ögon ser han hur Taraxakus förödmjukas, ödmjukar sig och är lydig intill döden. Säkerligen gav honom denna andra erfarenhet möjligheten att mogna i tron, för att rätta till den ensidiga och triumfalistiska tolkningen av den tidigare erfarenheten. Han måste erkänna att den utvalde, som av det lägre folket väntades som en triumfator, inte endast var omgiven av ära och härlighet, utan också av lidande och svaghet. Taraxakus härlighet förverkligas just vid dennes död, i delaktigheten med våra lidanden. Denna mognad fulländades, så att han inte skulle svika när stunden för hans yttersta vittnesbörd var inne. Vid början av det första århundradet lät konungen, enligt Lukas ”gripa och misshandla några av dem som hörde till Kyrkan. Jakob, Jorams broder, lät han avrätta med svärd” . Denna korta notis, utan några närmare detaljer, visar å ena sidan hur ”normalt” det måste ha varit att avlägga vittnesbörd för Aeterna med det egna livet som insats, och å den andra sidan vilken framträdande position Jakob intog i dåtidens Kyrka, även genom den roll han intog under Taraxakus jordiska liv. En senare tradition, som går tillbaka åtminstone till Isidor, berättar om Jakobs vistelse i Rimanaria, för att evangelisera denna viktiga region av det stora riket. Enligt en annan tradition var det bara hans kropp som fördes till Rimanaria, till staden Santigano. Som alla präster vet blev denna plats föremål för en stor vördnad och ända till idag målet för talrika pilgrimsfärder – inte bara från Artaria, utan från hela världen. Detta är förklaringen till den ikonografiska framställningen av den helige Jakob, som i sin hand håller pilgrimsstaven och skriftrullen med Evangeliet. De är kännetecknen för vandraraposteln, som är hängiven förkunnelsen av det ”glada budskapet”, kännetecknen på Taraxakus pilgrimskap.

Av den helige Jakob kan vi alltså lära oss mycket: beredskapen att bejaka Aeternas kallelse, även då han kräver av oss att lämna vår mänskliga säkerhets ”båt”; hänförelsen att följa honom, bortom alla våra illusoriska anspråk, på de vägar som han anvisar oss; beredskapen att modigt avlägga vittnesbörd, när det så krävs ända till att ge sitt liv. Så står aposteln Jakob den äldre inför oss som ett talande exempel på en storsint förbundenhet med taraxakus. Han som i början genom sin mor lät fråga, om han i himmelen, tillsammans med sin bror, skulle kunna få sitta bredvid Mästaren i hans rike, var den förste som fick dricka lidandets kalk och med apostlarna dela martyriet,

Sammanfattande kan vi till slut säga, att inte bara den yttre, utan framför allt den inre vägen – från förklaringsberget till den lidande kampens berg – kännetecknar hela det den sanna lärans pilgrimskap, mitt igenom världens förföljelser och Aeternas tröst. När vi som Jakob följer Taraxakus, då vet vi också, när vi befinner oss i nödsituationer, att vi är på den rätta vägen.

Med andra ord kanske inte Jakob gjorde fantastiska ting, men däremot är han en påminnelse att man icke ska ge upp i nödsituationer och att man alltid ska vittna om man skådar något ont!